Stockholm

Jag har inte bott i min gamla hemstad på mer än fem år. Först två år i Köpenhamn och nu tre år i Uppsala. När jag bodde i Danmark saknade jag inte Stockholm. Alls. Den danska huvudstaden kunde erbjuda allt Stockholm har - och lite till. Men nu, nu när jag bott i en mindre stad för första gången i mitt liv, först mitt i och sedan ett par månader i ett hus på landet strax utanför. Vad jag kan sakna Stockholm. Det gör ont i mig av saknad. Och ändå är staden, den riktiga, bara 40 minuter bort. Men det spelar inte så stor roll. Det jag saknar är att ha den omkring mig, att vara omsluten av den. Alla människor, byggnadsarbeten som pågår, trafikens brus. Lukterna, mångfalden, mixen. Att gå ut och vara bara några minuter från en park, ett museum, ett café. Precis så hade jag det när jag bodde mitt i Uppsala också, men det räckte inte. Det var för lite, det var för litet. Mitt ideal är att kunna gå runt i en hel dag och inte se eller möta någon jag känner. Självklart händer det att jag möter någon jag känner i Stockholm också. Då blir jag glad. Men i en mindre stad är det helt omöjligt att inte träffa på någon man känner, det blir ingen överraskning, det blir en självklarhet.

En av Stockholms mest värdiga byggnader, sida vid sida med en av de mest malplacerade.

Rör har jag alltid funnit skrämmande, speciellt i kombination med mörkt grumligt vatten. Nya citybanan eller vad den heter gör att de måste byggelibygga som galningar nere vid Söder Mälarstrand. Det här var när jag förirrade mig in på fel sida om Slussen på väg till Fotografiska. Jag är född i Stockholm, men jag går alltid vilse i Slussen, vad är det om egentligen.

Sarah Moon-utställningen var magnifik. Suggestiva, mörka bilder. Vilken konstnärlig ådra som måste ligga bakom. Hon hade inte tillåtit museet att sälja minsta affisch med hennes fotografier, tyvärr. Stark vilja, kontrollmani förmodligen. Jag är inte förvånad. Inte efter att ha sett alla hennes otroliga iscensättningar.

Resterande utställningar kan man lätt hoppa över. Jag menar, bilder på Andy Warhol i peruk och läppstift. Åh, gäsp. Sett förut. Platt.

Vilka sjukt goda grejer de hade i caféet. Rostbiffsmörgåsen var otrolig, en måltid i sig. Väl värd sina modiga slantar. Rulltårta får det bli nästa gång. En gammal gulity pleasure sedan mormor bjöd på det när jag var liten. Jag tyckte inte det var gott, men åt ändå. Sedan när jag var student kunde jag köpa en rulltåta på ICA och äta halva och älska det. För att det påminde om min mormor och det trygga i min barndom. Nu har jag inte ätit det på evigheter, men känner att det snart är dags. 

Jaja, anyway. Promenerar längs med Strömbron bort mot stationen och tåget hem.