Jag har alltid tycket att det är enormt viktigt att vara artig, hälsa, visa hänsyn, bjuda in den som står vid sidan om ett samtal, presentera folk för varandra. Ja, vanlig enkel hyfs, att vara trevlig, förekommande och väluppfostrad. Att hälsa på sin granne med ett leende är en självklarhet, att titta bort när man möter någon i porten är inte ok.
Så, när jag hämtar på dagis och i skolan hälsar jag på alla föräldrar jag möter i och strax utanför byggnaden vid mitt barns avdelning. Även om jag inte känner igen dem. Även om det är mormor eller farfar som hämtar. Även om jag går förbi två som pratar med varandra; åtminstone om jag känner igen dem tycker jag att jag då bör säga hej, det går att titta upp och nicka vänligt när någon går förbi samtidigt som man håller ett samtal vid liv. Fast det skulle man inte kunna tro det om man dömer av det antal hej jag får tillbaka. En detalj i sammanhanget är att man bör se glad ut när man hälsar, skina upp lite liksom, som att "hej, vad kul, Elias mamma".
För många svenskar, surmulna och ouppfostrade, ter sig det här väldigt svårt. De vill helst låtsas som om andra inte finns, alternativt stirra till med en kall blick men inte röra en min när de går förbi. Alternatiet är att köra den passivt aggressiva stilen, som många affärsbiträden, och hälsa men se helt nollställd ut, alla muskler helt i schack. Då har man inte gjort något formellt fel, inget man kan få sparken för, men man visar ändå med all önskvärd tydlighet att personen framför en inte är värd ett ruttet lingon. Inte värd att anstränga sig för.
Anyway, idag tog jag det hela ett steg längre. När jag hämtade sonen klev jag in och satte på mig de blåa skoöverdragen (de man gärna glömmer ta av sedan, och lallar iväg ut på gatan med tills någon förbarmar sig över en och påpekar misstaget). Jag hälsade på en mamma, kommenterade de trasiga skoskydden (socialt småprat enligt formel 1A), hälsade på ett par till föräldrar, hämtade barnet som satt och spelade spel och inte ville gå, ut i tamburen (eller, ja, där de har sina jackor, hallen med det fina gamla rutiga stengolvet) igen, samla ihop ryggsäck/vantar-från-torkskåpet/blöta hopknölade överdragsbyxor från hyllan och så förstås mina två väskor och mössa och vantar. Som en packåsna.
Får så syn på en ny mamma, en i mössa, känner inte igen, men hälsar med ett tydligt hej, hon ser väldigt förvånad ut, lite socialt småprat (planeringsdag eller inte?) igen, av med skoskydden och så ut. Först när jag var ute genom dörren inser jag att jag hälsat och småpratat två gånger med samma mamma, bara det att hon först var utan mössa, sedan med. Nu inser jag varför hon såg så förvånad ut. Känner mig riktigt dum, men säger till mig själv, lite som tröst, att det är bättre att hälsa två gånger än att inte hälsa någon gång. Självbedrägeri förmodligen. Kommer nog vakna upp i natt och bara: Neej...varför hälsade jag två gånger...
Ja, det är sånt jag tycker är pinsamt. Och ni då?
Skulle lägga in en bild här på de fina blå skoskydden men det krånglar så det kommer sedan. Den som väntar på något gott...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar