Fem saker jag älskar

Att gå i vårsolen, kisa uppåt och låta ansiktet sakta värmas upp.
Torra, dammiga trottoarer.
Parker.
Gamla träd.
Gamla tegelbyggnader som har använts som sjukhus, bryggerier, skofabriker etc.

Toppen

Har du torra toppar men inte tid att använda inpackningar som tar en kvart?

Testa Goldwells Dualsenses Rich Repair 60 sec Treatment

…och nu märker ni att jag har jobbat som copywriter också eller hur?

(Testa, den är bra! Inte dyr heller.)

Mina fastrars mat

Har kommit in i en härlig period när jag lagar italienskt varje kväll. Inspirationen kommer från Mina fastrars mat, vem hade kunnat tro att Paolo Robertos första kokbok var så bra som den var. Så, ett glas rött, lite ost och så laga till Pasta al forno eller något annat av de andra smaskiga recepten. Inte speciellt många ingredienser, inte dyra heller, förutom möjligen parmesanosten som man ska slösa med. Och det bästa av allt, att laga den här maten tar inte så mycket längre tid än något annat, en timme får man räkna med, vi börjar vid fem så är maten klar vid sex. Gå och låna eller köp! Buon appetito!

Pasta al forno

Det sitter i håret

Gick utan mössa för första gången på fem månader (hurra!) och märkte att bilarna stannade snabbare framför övergångsställena. Både de som kördes av kvinnor och de som kördes av män. Vissa tokbromsade. Det sitter i håret alltså! Frågan är vad jag ska göra med den informationen.

Här är en bild från Köpenhamn, det var några år sedan nu jag flyttade därifrån men jag minns den här dagen, det var ljuvlig tidig vår då liksom det är här nu. Men det blåste, som det alltid gör i Köpenhamn på vintern, och som det gör här idag också. Vi söndagsflanerade som vi brukade runt Sjöarna som köpenhamnsborna kallar det kanalsystem som går genom stan. Bara ett kvarter därifrån bodde vi, i en ljuvlig vindsvåning (fem trappor utan hiss med en treåring, toppa det om ni kan) på Nedre Norrebro, härligaste kvarteret i stan.

Chailatte

Sitter här och dricker mitt livs första chailatte. Och först när jag fick in det och tog min första klunk förstod jag att det inte innehåller något kaffe. Jag trodde det skulle vara kryddigt te, mjölk OCH kaffe. Jaja. Det smakar som välling med lite kardemumma i. Eller så.

Shit vad dyrt det blir att sitta och jobba på café förresten. Både förmiddagsfika, lunch och eftermiddagsfika. Får väl göra som Blondinbella och se om något kaffehus (by George var det väl i hennes fall) kan sponsra mig. Haha!

Hemligt

Sitter och jobbar med mitt senaste projekt, en nätverkssajt för föräldrar som jag ska vara redaktör för. Har precis haft ett intressant lunchmöte med en duktig företagartjej som jag har bollat idéer med och fått bra synpunkter ifrån. Nu ska det fixas med marknadsundersökning, och så småningom hemsida, facebooksida, blogg och twitterkonto. Spännande...

Mm, finns det förresten något härligare än en fin gammal dörr med ett härligt gammalt nyckelhål. Just denna är hämtad från Malungs hembygdsgård.

New York New York

Vissa dagar är det bara ett vagt minne av hur man kan ha det när man är ung och barnlös och bor och jobbar i världens bästa stad. Det första och enda ställe där jag känt mig helt hemma. Andra dagar skär det i mig av längtan dit samtidigt som jag vet att det inte skulle vara samma sak nu.

Fyra bugg och en coca cola

Riktigt illa förstår ni att det är nu när ni får reda på att denna hemska schlager plågat mitt öra i ett par veckor nu.

DAMN I wish I was your lover

Vinnare i kategorin Jobbig 90-talslåt jag har fått på hjärnan.

Har ni förresten tagit del av undersökningen som säger att kvinnor (och musiker) har lättare att få öronmask - eller kognitiv klåda i hjärnan - ja, helt enkelt när en slagdänga biter sig fast och vägrar släppa taget.

Julian

Idag fyller han 7! Säg grattis!

Docka

Försäljningsargumentet för den här dockans är att den är "anatomiskt korrekt". Några undringar där:
Sedan när bryr sig små barn om att deras leksaker är "anatomiskt korrekta"?
Och sedan när såg små bebisar ut som ET? Eller gör de det? Har de sådär många slappa hudveck kring anklar och vrister? Jag kan inte släppa den här dockan. Det är ju något allmänt läskigt med dockor, men den här tog priset. Den ser inte hälften så kosntig ut på bild som i verkligheten. Jag fick en liten chock när jag såg den, så det kanske är någon posttraumatisk stressreaktion detta. Tack för att jag fick berätta, det hjälper mig att bearbeta.

Egoinas värld

Klipp saxat från bloggen Egoinas värld, en av Sveriges mest lästa vad jag förstår:

Brukar du läsa böcker? Vilka?
- Jag har aldrig läst en hel bok i hela mitt liv. Jag skäms mycket över det och tänker att jag måste börja läsa. Men varje gång jag försöker blir jag bara irriterad på författaren. Kanske väljer jag fel böcker, jag vet inte.

Hade du bra betyg i högstadiet och gymnasiet?
- Med tanke på hur lite jag ansträngde mig hade jag väldigt bra betyg.

/Wtf?

Konsten att vara artig

Jag har alltid tycket att det är enormt viktigt att vara artig, hälsa, visa hänsyn, bjuda in den som står vid sidan om ett samtal, presentera folk för varandra. Ja, vanlig enkel hyfs, att vara trevlig, förekommande och väluppfostrad. Att hälsa på sin granne med ett leende är en självklarhet, att titta bort när man möter någon i porten är inte ok.

Så, när jag hämtar på dagis och i skolan hälsar jag på alla föräldrar jag möter i och strax utanför byggnaden vid mitt barns avdelning. Även om jag inte känner igen dem. Även om det är mormor eller farfar som hämtar. Även om jag går förbi två som pratar med varandra; åtminstone om jag känner igen dem tycker jag att jag då bör säga hej, det går att titta upp och nicka vänligt när någon går förbi samtidigt som man håller ett samtal vid liv. Fast det skulle man inte kunna tro det om man dömer av det antal hej jag får tillbaka. En detalj i sammanhanget är att man bör se glad ut när man hälsar, skina upp lite liksom, som att "hej, vad kul, Elias mamma".

För många svenskar, surmulna och ouppfostrade, ter sig det här väldigt svårt. De vill helst låtsas som om andra inte finns, alternativt stirra till med en kall blick men inte röra en min när de går förbi. Alternatiet är att köra den passivt aggressiva stilen, som många affärsbiträden, och hälsa men se helt nollställd ut, alla muskler helt i schack. Då har man inte gjort något formellt fel, inget man kan få sparken för, men man visar ändå med all önskvärd tydlighet att personen framför en inte är värd ett ruttet lingon. Inte värd att anstränga sig för.

Anyway, idag tog jag det hela ett steg längre. När jag hämtade sonen klev jag in och satte på mig de blåa skoöverdragen (de man gärna glömmer ta av sedan, och lallar iväg ut på gatan med tills någon förbarmar sig över en och påpekar misstaget). Jag hälsade på en mamma, kommenterade de trasiga skoskydden (socialt småprat enligt formel 1A), hälsade på ett par till föräldrar, hämtade barnet som satt och spelade spel och inte ville gå, ut i tamburen (eller, ja, där de har sina jackor, hallen med det fina gamla rutiga stengolvet)  igen, samla ihop ryggsäck/vantar-från-torkskåpet/blöta hopknölade överdragsbyxor från hyllan och så förstås mina två väskor och mössa och vantar. Som en packåsna.

Får så syn på en ny mamma, en i mössa, känner inte igen, men hälsar med ett tydligt hej, hon ser väldigt förvånad ut, lite socialt småprat (planeringsdag eller inte?) igen, av med skoskydden och så ut. Först när jag var ute genom dörren inser jag att jag hälsat och småpratat två gånger med samma mamma, bara det att hon först var utan mössa, sedan med. Nu inser jag varför hon såg så förvånad ut. Känner mig riktigt dum, men säger till mig själv, lite som tröst, att det är bättre att hälsa två gånger än att inte hälsa någon gång. Självbedrägeri förmodligen. Kommer nog vakna upp i natt och bara: Neej...varför hälsade jag två gånger...

Ja, det är sånt jag tycker är pinsamt. Och ni då?

Skulle lägga in en bild här på de fina blå skoskydden men det krånglar så det kommer sedan. Den som väntar på något gott...

Finlandssvenska

Sitter och lyssnar på en ung man som talar finlandssvenska och inser att jag skulle vilja ha det i mitt liv, höra det varje dag. Så ser han ut som en ung Heidenstam också. Nu är jag ju gift, men kan man ta en man för dialekten?

Mormor och morfar

Nu på Ofvandahls. Traditionsrikt gammalt fik. Min morfar studerade juridik i Uppsala och jag njuter av att vara på ställen där han med all säkerhet har varit. Fast, nu blir jag osäker, han levde på en snål budget, inneboende hos någon tant och inte tillräckligt med pengar hemifrån. Han  gav lektioner för mindre studiebegåvade men bättre bemedlade. Han kanske inte kunde unna sig att gå hit.

Måste besöka Östgöta Nation någon dag, som morfar tillhörde. Min morfar, den kunnigaste människa jag någonsin träffat. Han tillhörde en annan stam, en som inte finns längre. Han kunde rabbla fakta om krig och kungar och allt annat man kan tänka sig som har stått i en historiebok som ett rinnande vatten, och han var så stolt över mig. Mest bara för att jag var jag. Latin, juridik. Han var sladdbarnet, yngste sonen av tre, den första i släkten som fick studera. Och läshuvud hade han. Först inackorderad i Linköping, sedan Uppsala, sedan arbete som jurist i Stockholm. Och där träffade han mormor, på en parkbänk i Humlegården. Hon var kokerska hos några fina familjer, mormor var speciellt stolt över att hon arbetat för författarinnan Alice Lyttkens. Mormor som var äldst av ett gäng syskon, som vuxit upp på svenskön Ormsö utanför Estland, som bara hade fått gå i skola ett par år. Sedan skulle hon hjälpa till att ta hand om syskonen, laga mat och tvätta. Mormor lagade den godaste husmanskosten, broderade de vackraste initialer på linnet, sydde sedan på de finaste spetsband, var stark och stadig och älskade sitt vetebröd till kaffet på eftermiddagen.

Om jag bara kunde få tillbringa en enda eftermiddag till med dem. En enda timme, en enda minut.

Mindfulness

På ljuvliga fiket med höga golvsocklar, gammaldags tapeter och sirliga kakelugnar i varje rum. Älskar't.

Solen skiner igenom de spröjsade fönstren. Tacksam för det.

Bläddrar i min facebooksvän Illustratörens bok Bebisbekännelser. Skrattar högt (nej inte så högt, skrattar till lite diskret) på sidan som handlar om Lennart Nilsson.

Nu strömmar det in folk. Lite svårt att behålla sitt fokus när småbarnsföräldrar pratar HÖGT och utan uppehåll med sina barn. Men visst, jag gör ju likadant, pratar lite för högt och tydligt med (mina) små barn för att de ska höra och Lära Sig Orden.

Nej, nu väntar sista biten av pajen och en snabb promenad i vårsolen. Over and out.

De som eller dem som

Följ den rafflande diskussionen om när man ska använda "de" och "dem" hos Annelie som inte bara är lärare, frilansjournalist, författare och bloggare utan även mamma.

F'låt, den där gamla reklamfilmen med tandläkaren fladdrade förbi i hjärnan - and I had to act on it.

Jag. Bara. Måste. Och då kom jag att tänka på en annan grej.

Will nicht. Muss! Will Nicht. Muss! Filmreferens. Vem vet? Någon?

Nu: Paj med chevre och pinjenötter. Sallad till, och sedan en kopp grönt te med smak av citron och yoghurt och en chokladbit.

Och vet inte vart

På mitt nattduksbord just nu: Och vet inte vart av Astrid Flemberg-Alcalá. Den svårsmälta historien om en adoptivmammas oförmåga att knyta an till sina båda små söner.

Stockholm

Jag har inte bott i min gamla hemstad på mer än fem år. Först två år i Köpenhamn och nu tre år i Uppsala. När jag bodde i Danmark saknade jag inte Stockholm. Alls. Den danska huvudstaden kunde erbjuda allt Stockholm har - och lite till. Men nu, nu när jag bott i en mindre stad för första gången i mitt liv, först mitt i och sedan ett par månader i ett hus på landet strax utanför. Vad jag kan sakna Stockholm. Det gör ont i mig av saknad. Och ändå är staden, den riktiga, bara 40 minuter bort. Men det spelar inte så stor roll. Det jag saknar är att ha den omkring mig, att vara omsluten av den. Alla människor, byggnadsarbeten som pågår, trafikens brus. Lukterna, mångfalden, mixen. Att gå ut och vara bara några minuter från en park, ett museum, ett café. Precis så hade jag det när jag bodde mitt i Uppsala också, men det räckte inte. Det var för lite, det var för litet. Mitt ideal är att kunna gå runt i en hel dag och inte se eller möta någon jag känner. Självklart händer det att jag möter någon jag känner i Stockholm också. Då blir jag glad. Men i en mindre stad är det helt omöjligt att inte träffa på någon man känner, det blir ingen överraskning, det blir en självklarhet.

En av Stockholms mest värdiga byggnader, sida vid sida med en av de mest malplacerade.

Rör har jag alltid funnit skrämmande, speciellt i kombination med mörkt grumligt vatten. Nya citybanan eller vad den heter gör att de måste byggelibygga som galningar nere vid Söder Mälarstrand. Det här var när jag förirrade mig in på fel sida om Slussen på väg till Fotografiska. Jag är född i Stockholm, men jag går alltid vilse i Slussen, vad är det om egentligen.

Sarah Moon-utställningen var magnifik. Suggestiva, mörka bilder. Vilken konstnärlig ådra som måste ligga bakom. Hon hade inte tillåtit museet att sälja minsta affisch med hennes fotografier, tyvärr. Stark vilja, kontrollmani förmodligen. Jag är inte förvånad. Inte efter att ha sett alla hennes otroliga iscensättningar.

Resterande utställningar kan man lätt hoppa över. Jag menar, bilder på Andy Warhol i peruk och läppstift. Åh, gäsp. Sett förut. Platt.

Vilka sjukt goda grejer de hade i caféet. Rostbiffsmörgåsen var otrolig, en måltid i sig. Väl värd sina modiga slantar. Rulltårta får det bli nästa gång. En gammal gulity pleasure sedan mormor bjöd på det när jag var liten. Jag tyckte inte det var gott, men åt ändå. Sedan när jag var student kunde jag köpa en rulltåta på ICA och äta halva och älska det. För att det påminde om min mormor och det trygga i min barndom. Nu har jag inte ätit det på evigheter, men känner att det snart är dags. 

Jaja, anyway. Promenerar längs med Strömbron bort mot stationen och tåget hem.