Sommarlov!

Plocka smultron i skogen och jordgubbar från trädgårdslandet. Sitta på trappen och titta ut över fälten. Kisa mot solen. Klappa kaninungarna och cykla och bada. Det är sommarlov! Vi ses i augusti!

                                                           

En kattvideo tack.

Har förstått att det är djupt fånigt att lägga upp kattvideor. Just därför gör jag det. Den här gör mig på bra humör, även en dag som denna. 8 dagar kvar till Gotland! Då har det naturligtvis slutat ösregna. Solen skiner alltid när vi är på Ön.

http://www.youtube.com/watch?v=Vw4KVoEVcr0

Ibland.

Önskar ibland att jag var någon jag inte är, så kunde jag göra något jag inte skulle göra.

Till G.

Fick idag reda på att en god vän och mentor är döende i cancer. Han är 50 år. Han har en son som är 9. Jag hade tagit för givet att han alltid skulle finnas där med sina goda råd och sitt ödmjuka sätt. Idag har inte varit en lätt dag. Var tvungen att jobba på som vanligt men jag kan knappt andas. Det känns som om någon sitter på min bröstkorg. Vad är poängen. Poängen med att leva och kämpa med sin karriär och vad man nu gör om man kan dö bara sådär hux flux. Ifrån sitt liv. Och sina barn.

Mad Men.

Jag älskar den här bilden. Älskar den.

Finaste armbandet.

Sötaste smycket någonsin. I full paritet med kaninungarna här som precis fått päls och snart öppnar ögonen.

http://blogg.aftonbladet.se/sofissnapshots/2011/05/dagens-detalj-51#comments

Att kolla Sofis blogg en gång i månaden och frossa i New York-liv är en sann gulilty pleasure och får mig att längta tillbaka mer än lovligt. Jag kanske rymmer snart och aldrig mer kommer tillbaka. Vad sa ni dårå?

Vardagen tar livet av mig ibland, men det gjorde den aldrig där för där var vardagen en fest varje dag. Även den tristaste jävla dag var alldeles, alldeles underbar. Med en Budweiser ute på brandtrappan och taxibilarna som forsade förbi därnere i en aldrig sinande ström. Mitt ideala liv är som en film, alltid lite roligare och lite mer skarpt i konturerna än den krassa verkligheten, och jag har aldrig kommit närmare än under det år jag bodde och jobbade i äpplet.

Kvigorna i hagen.

Nu är de tillbaka. I år igen.

Och gosigare än nånsin.

Grattis i efterskott på Nationaldagen, Sverige!

När man bott i Köpenhamn ett par år och betraktat danskarnas ogenerade flagganvändande i tid och otid så tänker man tillslut - kan danskjävlarna så kan väl vi? Vi har också ett fantastiskt land att vara stolta över. Det är lätt att glömma bort det ibland. Right?

Respekt!

Att hotellstäderskor iklädda sina uniformer från New Yorks lyxhotell protesterar och kräver respekt för sitt yrke utanför domstolen där sjufaldigt sexbrottsanklagade DSK framträder är bara helt fantastiskt. Filmiskt. Respekt till dessa robusta kvinnor som dag efter dag städar upp skiten efter rika affärsmän på resa för att försörja sig själva och sina barn.

Deras protester är intressanta för den här saken är inte bara en könsfråga, nej långtifrån, utan också en klassfråga OCH en rasfråga. En fråga om under- och överordning och om man ostraffat kan ta sig rätten att utnyttja någon som på alla plan har lägre status än man själv.

Insamlingen.

Så har dagen kommit när man blev den där föräldern som initierar en insamling till fröknarna på dagis inför sommaravslutningen. Identitetskris.

Men ingen annan gjorde det ju den här gången och jag stod inte ut med tanken på att de duktiga pedagogerna som dignar under en för stor arbetsbörda med en för låg lön inte skulle få den uppskattning de förtjänar. Då får man ta att man blir den där Bror Duktig-typen som jag egentligen inte orkar med (Syster Duktig?).