En dröm

I natt drömde jag att jag satt på ett café. Jag satt ensam vid bordet. Det var ett café som de i Paris, där små runda bord är vända mot ett fönster mot gatan som öppnas upp på sommaren. Jag hade en kopp framför mig. Bredvid mig satt en kvinna, hon satt till hälften bortvänd ifrån mig och ljuset föll så att jag bara kunde ana hennes konturer, hennes späda kropp, hennes ljusbruna hår som föll ner över axlarna. Vi satt mycket nära varandra. Plötsligt vände hon lite på ansiktet och tilltalade mig, fortfarande utan att jag kunde se hennes ansikte. Hon sa: "Du vet att du måste lämna honom." Det var inte en fråga. Hennes röst var hård, kroppshållningen bestämd. Jag svarade snabbt: "Ja." Sedan satt vi så i några sekunder. Jag sneglade mot henne, visste inte vad jag skulle säga mer, men visste att hon hade rätt. Jag kände ett stort obehag, och samtidigt ett lugn, en visshet. Sakta lyfte hon huvudet och tittade mig i ögonen. Då såg jag att det var jag. Det var jag som satt där mittemot mig själv. Kvinnan bredvid mig var jag själv. Sedan vaknade jag ur drömmen.