En semla och allt är bra

Måndagen höll på att vinna över mig, men så kom jag på att jag kunde promenera bort till underbara Forsa Hembageri och köpa en semla till kvällens Måndagsmys och då var allt bra igen.

Måndag igen

Jaha, ok, så var det måndag. Igen. Livet känns ibland som ett lånt pärlband av måndagar. Jag har ju försökt att besvärja måndagsbluesen de senaste veckorna. Jag införde Måndagsmys i familjen. Festlig mat och dukning, mys och snacks efteråt. Men det är ju med familjen, på kvällen. Det är alltid mysigt, och fullt ös så man inte hinner tänka innan man utmattad sjunker ner framför DVD:n vid niotiden.

Nu känner jag hur det kryper i mig av ett lätt obehag, hur den välbekanta känslan av att vilja fly griper tag i mig. Fly från rutinen, det välbekanta, det snötäckta landskapet utanför fönstret. Fly från mig själv, min familj, från alla jag träffat. Gå själv på de torra, grusiga trottoarerna i en stad där jag inte känner en enda människa. Sätta mig ensam på ett café och titta på husen på andra sidan gatan genom fönstret. Sådant som jag gjorde när jag var yngre. Men sådant gör jag inte längre. Flyr iväg en liten stund gör jag oftast genom att läsa eller se på film, men film ser jag bara på kvällen enligt en regel jag satte upp för mig själv för mycket länge sedan (undantaget är filmfestivaler) och läsa har jag inte tid eller ro att göra nu, för mycket att göra.

Första delen av Karl Ove Knausgårds Min kamp ligger på soffbordet och jag undrar om jag någonsin kommer att läsa ut den, den känns lika oöverkomlig som Proust. Utdragen. 6 band skulle det visst bli. Hur kan man vara så uppfylld av sig själv att man tror att folk vill läsa ens självbiografi i 6 band. Inte för att den inte är bra, det är den. Men ändå. Önskar att jag hade lite av den där självgodheten. Istället vill jag inte ta för mycket plats, är alltid rädd att störa, att slösa andras tid.

Och så en till på trippen down memory lane

Och här läste mamman en god bok medan den lille tog igen sig lite.

Time flies, no?

Den 18e mars fyller han sju år.

En vän i Paris

Jag har en väldigt söt och trevlig vän, en tjej på drygt 30 som ursprungligen kommer från Bryssel och som bor och jobbar i Paris med att anordna musikfestivaler. Vi träffades när vi båda jobbade ihop i New York. Jag tycker att hon har haft lite otur med sina pojkvänner och tänkte se om jag kan inte kan para ihop henne med en trevlig svensk kille som känner sig redo att skaffa familj. Hon kommer till Stockholm på jobb någon gång om året och min förhoppning är att hon ska komma hit oftare om hon träffar någon härifrån. Alltså, jag söker en schysst grabb som bor i Paris, i Stockholmsområdet eller som pendlar emellan. Någon som har något tips?

Simultankapacitet

Passade på att testa nya vårklänningen (H&M 349 kr) medan jag slängde in en tvätt.

En dröm

I natt drömde jag att jag satt på ett café. Jag satt ensam vid bordet. Det var ett café som de i Paris, där små runda bord är vända mot ett fönster mot gatan som öppnas upp på sommaren. Jag hade en kopp framför mig. Bredvid mig satt en kvinna, hon satt till hälften bortvänd ifrån mig och ljuset föll så att jag bara kunde ana hennes konturer, hennes späda kropp, hennes ljusbruna hår som föll ner över axlarna. Vi satt mycket nära varandra. Plötsligt vände hon lite på ansiktet och tilltalade mig, fortfarande utan att jag kunde se hennes ansikte. Hon sa: "Du vet att du måste lämna honom." Det var inte en fråga. Hennes röst var hård, kroppshållningen bestämd. Jag svarade snabbt: "Ja." Sedan satt vi så i några sekunder. Jag sneglade mot henne, visste inte vad jag skulle säga mer, men visste att hon hade rätt. Jag kände ett stort obehag, och samtidigt ett lugn, en visshet. Sakta lyfte hon huvudet och tittade mig i ögonen. Då såg jag att det var jag. Det var jag som satt där mittemot mig själv. Kvinnan bredvid mig var jag själv. Sedan vaknade jag ur drömmen.