Undrar om det är en slump att Ingmar Bergman dog tre veckor efter att han mottog ett brev där det påstods att hans älskade mamma Karin inte var hans biologiska mor. Och att det skulle publiceras en bok om det snart. Knappast, va? Så sorgligt, och så hänsynslöst att skicka ett sådant brev till en gammal man. Varför inte vänta tills han var borta? Men det är klart, författaren jagade naturligtvis en kommentar från den store regissören i denna sensationella sak, kantad av otrohet, ond bråd död, gentester, bortbytta barn och förfalskade kyrkböcker av pappa kyrkoherden.
Jag stötte på Ingmar Bergman ett par gånger när han fortfarande bodde i Stockholm, i mina uppväxtkvarter runt Karlaplan. Jag gick i gymnasiet. Han var redan då min store idol, jag gick till Cinemateket på Filmhuset var och varannan dag och var helt knockad av demonregissörens filmer. När han tittade rakt på mig (bara det är en ovanlighet på Stockholms gator, folk viker undan med blicken) så gjorde han det med en sådan värme och vänlighet att det kändes som att han såg mig och var nyfiken på vem jag var. Jag ville så gärna stamma fram att jag beundrade hans filmer, men vågade inte, och ville inte, störa. Men jag insåg redan då att det var hans storhet som regissör, att han kunde få skådespelarna att känna sig sedda och kanske också älskade. Och ja, han älskade väl vissa av dem lite extra mycket också, som vi vet... Det skulle jag också ha gjort om jag var han. Men jag hade nog hoppat över Bibi Andersson, hon är inte min favorit.
Bästa filmen? Viskningar och rop. Sämsta? Nattvardsgästerna.
http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/ingmar-bergman-var-inte-biologisk-son-till-sin-mor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar