Syrenens tid

Upptäckte att den ljuslila syrenen har överlägset godast doft efter att ha gått genom parken och luktat på alla sorter. Men att den blommar över på en vecka eller två och sedan låter oss längta ett helt år efter nästa gång är grymt. Melankoliskt.

Hela vintern har jag tittat på syrenträdet utanför köksfönstret och undrat vilken färg blommorna skulle vara. De var ljuslila.

Bodström

Thomas Bodström verkar ha skrivit en riktigt underhållande skvallerbok om sin tid i politiken.

Det vimlar av roliga citat. Här är ett: "Ibland brukar det hävdas att kungen är viktig när stora affärer med andra länder ska genomföras. Det är naturligtvis bara nonsens." Haha! Kul, tyckte jag. Men så är Republikanska föreningen den enda förening jag någonsin gått med i. Om inte bostadsrättsföreningen räknas? Där kostade det lite mer än 200 kronor att gå med... Men sen gick jag ur! När jag sålde och köpte hus.

Nä hörni, dags att avskaffa monarkin. Republik kan också vara glamouröst. Och där kan beskådas fina klänningar. Och söta barn. Se på Kennedys, Obamas. Glammigt folks!

                                                    

John John Kennedy på sin pappas begravning. Naaaw...

Elsa

Idag fyller Världens Busigaste 2,5 år! Grattis!

Åh vad jag får lust att fira med tårta, för att ta tillfället i akt att festa till det lite. Fast det "bara" är halvårsdagen. Jag tror på det där, ta tillvara på varje tillfälle att göra livet lite glammigare, om än med små medel. Det är åtminstone mitt recept för att stå ut med den vardagliga monotonin i lämna-jobba-stressa- hämta-laga mat-natta-städa.

Gosa ska jag inte glömma! Det klämmer vi in lite här och var. Också.

Och vinnaren är...jag!

Åh! Jag har vunnit mitt livs första tävling! Tack söta Cecilia Blankens, det ska bli sjukt kul att tillbringa en weekend på Nordic Sea Hotel och dricka en drink i isglas i deras Ice Bar.

http://blogg.mama.nu/cecilias-blogg/2011/05/23/och-vinnaren-ar-3/#comment-12500

Ingmar Bergman

Undrar om det är en slump att Ingmar Bergman dog tre veckor efter att han mottog ett brev där det påstods att hans älskade mamma Karin inte var hans biologiska mor. Och att det skulle publiceras en bok om det snart. Knappast, va? Så sorgligt, och så hänsynslöst att skicka ett sådant brev till en gammal man. Varför inte vänta tills han var borta? Men det är klart, författaren jagade naturligtvis en kommentar från den store regissören i denna sensationella sak, kantad av otrohet, ond bråd död, gentester, bortbytta barn och förfalskade kyrkböcker av pappa kyrkoherden.

Jag stötte på Ingmar Bergman ett par gånger när han fortfarande bodde i Stockholm, i mina uppväxtkvarter runt Karlaplan. Jag gick i gymnasiet. Han var redan då min store idol, jag gick till Cinemateket på Filmhuset var och varannan dag och var helt knockad av demonregissörens filmer. När han tittade rakt på mig (bara det är en ovanlighet på Stockholms gator, folk viker undan med blicken) så gjorde han det med en sådan värme och vänlighet att det kändes som att han såg mig och var nyfiken på vem jag var. Jag ville så gärna stamma fram att jag beundrade hans filmer, men vågade inte, och ville inte, störa. Men jag insåg redan då att det var hans storhet som regissör, att han kunde få skådespelarna att känna sig sedda och kanske också älskade. Och ja, han älskade väl vissa av dem lite extra mycket också, som vi vet... Det skulle jag också ha gjort om jag var han. Men jag hade nog hoppat över Bibi Andersson, hon är inte min favorit.

Bästa filmen? Viskningar och rop. Sämsta? Nattvardsgästerna.

http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/ingmar-bergman-var-inte-biologisk-son-till-sin-mor

Hej igen

Jag läser Jonathan Safran Foers "Äta djur" och känner hur den kommer att förändra mitt liv. Alla borde läsa den här boken. Jag blir också så imponerad över vilken insats han gör när han medvetandegör människor om hur det ser ut i den moderna köttindustrin, hur den påverkar miljön, människors hälsa och vilket ofantligt lidande den skapar.

Vad fantastiskt det vore att göra skillnad (förmodligen direktöversatt från engelskans make a difference, men vad säger man på svenska då?). Att påverka världen lite i en bättre riktning. Jag läste att Spike Lee inpräntade det i sina barn, att de skulle förändra världen. Det är vanligt i USA att ambitiösa föräldrar tänker så om sina barn. Lena Olin nämnde i en intervju häromdagen att internatskolan hennes dotter Tora går på är för barn som vill förändra världen. Det hon glömde nämna är att skolan är för barn vars föräldrar kan betala för att få sina barn i en skola som ingjuter självförtroende och kämparanda i dem och ger dem den bästa utbildningen. Men ändå. Förändra världen, göra den lite bättre. Det är fint det. Det skulle jag också vilja göra.

Rättsröta

Hm, hittade ett kort inlägg (se nedan) som jag skrev för flera veckor sedan som aldrig blev publicerat. Nu har samma sak skrivits på debattsidan i SvD bland annat, men jag tycker att det kan tåla att sägas igen. Ni som har bokat en greklandsresa i sommar, boka av! Om svenska kvinnor systematiskt misstänkliggörs och dessutom falskeligen anklagas för brott av grekiskt rättsväsende är detta en oerhört allvarlig fråga.

- Nä, hörni. Den här Greklandsgrejen känns inte bra. Den känns så himla o-bra så att jag har lust att starta en stor kampanj för att alla svenskar ska bojkotta Grekland som semestermål i sommar.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/svenskor-mots-av-misstro-i-grekland_6092295.svd

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/polisanmalde-valdtakt-i-grekland-atalas_6089215.svd

Måla naglarna

Haha, Digital Detox Week blev två. Och självklart så detoxade jag inte från allt digitalt. Det var bara en bra ursäkt för att slippa blogga under påsklovet. Istället kollade jag på TV för första gången på evigheter. En kväll i alla fall. Där i huset i Småland omgiven av makens oerhört charmerande släkt. Jag orkar vanligtvis inte kolla på TV eftersom jag inte står ut med den blandning av lam Debatt, gamla repriserade dokumentärer om andra världskriget och lekprogram/familjeunderhållning som visas. Jag vill bara se bra film som jag inte har sett (lycka till!) och välgjorda serier. Så plötsligt hände det. Utan att ens ha tittat på TV-tablån fick jag en riktigt underhållande TV-kväll. Först Kennedys (visst, lite kalkonvarning på den men wtf, snygga dräkter, pillermissbruk och otrohet i Kennedyklanen uppväger en del) och sen The big C. Heter den så? Serien om den blonda kvinnan med perfekt plattångat hår som ska dö i bröstcancer och därför lever livet som om varje dag var den sista. Han den där snygga långa svarta killen som spelar en av knarkbossarna i the Wire var med. The big C har något. Även om jag inte vet om jag skulle orka platta håret varje dag om jag var döende. Jag tänker att den tiden skulle kunna användas till något bättre. Men måla naglarna skulle jag nog. Ja, det skulle jag.